17 december 2018

Scaphoideumfrakturen är legendariskt besvärlig. Den står för 2-3% av alla frakturer, för ungefär 11% av alla handledsfrakturer och för ungefär 60% av alla carpalbensfrakturer. Frakturmaximum är i sena tonåren för flickor och i tredje åldersdekaden för män. Det är således en fraktur som drabbar unga människor. Kombinerat med de livslånga komplikationer som kan uppstå innebär det att scaphoideumfrakturen är en mycket allvarlig fraktur.

Även om en konventionell röntgenundersökning upptäcker de flesta scaphoideumfrakturer och har en mycket hög specificitet är sensitiviteten för låg för att vara acceptabel och ungefär 16% av frakturerna missas primärt. Klinisk undersökning är ännu sämre.

Frakturer med en felställning större än 1-2 mm måste fixeras operativt för att undvika framtida komplikationer. Dessa är huvudsakligen pseudartros vilket ger ett likadant resultat som en obehandlad total ruptur av det scapholunära ligamentet: en carpal kollaps som leder till radiocarpal artros och behandling med någon form av handledsartrodes. Kollapsen kan uppträda inom några månader eller många år efter skadan. Den andra typiska komplikationen är avaskulär nekros av det proximala fragmentet, som i slutändan ger ett likartat resultat. Risken är större ju mera proximal frakturen är och ju större felställningen är.

Finns den en kvarvarande misstanke om fraktur efter röntgenundersökning, oavsett om den är klinisk eller radiologisk, måste patienten följas upp med ytterligare radiologiska undersökningar. Idag är MRT i litteraturen ansedd som gold standard, men även CT, tomosyntes, förnyad röntgenundersökning eller skelettscintigrafi kan användas. Problemet med MRT är att den troligen leder till överbehandling eftersom det är svårt att skilja en stabil kontusion från en odislocerad fraktur med kortikalt genombrott som är instabil.

Den perfekta uppföljningen finns sannolikt inte, utan rekommendationerna måste bero på lokal tillgång till olika modaliteter, klinikerns vana vid denna typ av skada och på patienten.

Under senare år har två nya modaliteter kommit fram med potential för att utveckla scaphoideumdiagnostiken. Den ena är SPECT/CT där kombinationen av en sensitivitet som liknar den vid MRT kombinerat med en hög specificitet från CT. Den andra är extremitets-CT med conebeam-teknik som har en högre spatiell upplösning än konventionell CT. Ingen av teknikerna är dock utvärderad i större studier.

Referenser

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *