11 december 2018

Liposkleroserande myxofibrös tumör är en ovanlig variant av fibrös dysplasi (se även Mazabrauds syndrom den 3 december) som har malign potential och därför bör kännas igen. Den är typiskt belägen intertrochantärt, omgiven av en tjock sklerotisk begränsning, har ett svagt upptag på skelettscintigrafi och har en något variabel MR-bild, vanligen med mycket hög T2-signal och isosignalerande med skelettmuskulatur på T1-viktade bilder.

43-årig kvinna. Välavgränsad tjockt sklerotiskt begränsad osteolys i trochanterregionen.
CT bekräftar fyndet.
MRT visar låg signal på T1-viktad bild och hög signal på vattenkänsliga sekvenser med måttlig uppladdning efter i.v. kontrasttillförsel.

Referenser

  • Kransdorf, M. J., Murphey, M. D., & Sweet, D. E. (1999). Liposclerosing myxofibrous tumor: a radiologic-pathologic-distinct fibro-osseous lesion of bone with a marked predilection for the intertrochanteric region of the femur. Radiology, 212(3), 693-698.
  • Regado, E. R., Garcia, P. B. L., Caruso, A. C., de Almeida, A. L. B., Aymore, I. L., Meohas, W., & Aguiar, D. P. (2016). Liposclerosing myxofibrous tumor: A series of 9 cases and review of the literature. Journal of orthopaedics, 13(3), 136-139.

Fibrös dysplasi

Nyutkommen mycket heltäckande och bra artikel:

Kushchayeva, Y. S., Kushchayev, S. V., Glushko, T. Y., Tella, S. H., Teytelboym, O. M., Collins, M. T., & Boyce, A. M. (2018). Fibrous dysplasia for radiologists: beyond ground glass bone matrix. Insights into imaging, 1-22.


09 december 2018

Andra advent. Vi får tända det andra ljuset. Det känns fint.

Det ägnas mycket radiologisk kraft åt att diagnostisera höftfrakturer. De uppenbara är diagnostiskt lätta. Svaren bör vara precisa, även om en ortoped själv tittar på bilderna, och för cervikala frakturer beskriva kompressionen i valgus eller varus, bakåtbockning, förkortning och eventuella avlösta fragment från calcar femorale. Gradering enligt Garden är tämligen meningslös, eftersom observer agreement är dåligt. Trochantära frakturer beskrivs med angivande av bockning i frontal- och sidoplan, antal fragment (2-3-4) och huvudfrakturens riktning om den är ovanligt brant. Det påverkar val av operationsmetod.

Ockulta frakturer är ett eget kapitel.

Det är lustigt att vi idag ser en höftfraktur om ett banalt rutinärende, där patienten förväntas opereras korrekt inom ett dygn och strax därefter kunna återgå till sin bostad. Faktum är att fram till mitten av 1930-talet var höftfrakturen en fruktad åkomma som ofta ledde till döden, eftersom det inte fanns några fungerande operationsmetoder, och dikumarol utvecklades först 1940 av Jörgen Lehmann i Göteborg. Innan dess fanns inga blodförtunnande mediciner att tillgå. Smith-Petersen-spiken kom att introduceras under sent 1920-talet, och Sven Johansson i Göteborg utvecklade den ytterligare till Sven Johanssons vingspik där han använde röntgengenomlysning för reposition och introduktion av en ledare, för att sedan slå in spiken perkutant istället för som tidigare med en öppen artrotomi. Johanssons namn finns också med i Sinding-Larsen – Johanssons sjukdom.

Annons för Smith-Petersen nail 1939.

Dog då alla patienter av en obehandlad höftfraktur? Sannolikt inte, och även idag händer att det dyker upp en patient med en läkt höftfraktur som missats av både radiologer och ortopeder och inte behandlats. Jag har under min karriär sett färre än ett halvt dussin, alla efter millennieskiftet, så kanske har mitt intresse för dessa patienter ökat. Gemensamt är att alla frakturer har varit obetydligt felställda eller lätt inkilade i valgus. Någon har man upptäckt med MR efter någon månad och lämnat åt fortsatt spontanläkning men merparten har upptäckts flera år senare vid höftröntgen av någon ny orsak. Kommentera gärna!

59-årig kvinna. Cervikal höftfraktur, inkilad i valgus.
Samma patient, 5 år senare. Frakturen har läkt spontant.