Standardiserade eller strukturerade svar. Vad är det? Finns det någon nytta med det? För att börja bakifrån – absolut! Ett standardiserat svar, skapat utifrån en mall, är lättare att skriva eftersom bildbetraktningen också är systematisk. Det blir också lättare för mottagaren att tolka svaret eftersom delarna i svaret kommer i samma ordning och ofta har samma formulering.
Många av oss har nog redan, medvetet eller omedvetet, ett arbetssätt som är standardiserat på många sätt. Standardiserade svar tar detta till nästa nivå. För att standardiseringen i förlängningen ska tillföra något bör den naturligtvis vara enhetlig för röntgenavdelningen, helst för regionen, och i den bästa av världar även nationellt. Jag har t.ex. redan sett tre olika mallar för MRT av knäleden, vilket jag kan tycka är två för mycket.
Vitsen med en mall är således först och främst ordningen och indelningen. Ta t.ex. mitt eget förslag till standardiserad mall för MRT knä som jag själv arbetat efter det senaste decenniet, inte minst för att inte missa något – börjar man med den största patologin och det som är mest vitt på bilden kommer man oundvikligen att missa mindre patologi (satisfaction of search). Jag har delat in svarsmallen i mentala rubriker, där jag då betraktar och beskriver en anatomisk struktur i taget i ordningen menisker – korsband, kollateralligament och extensorapparat (dvs. ligamentära strukturer) – benmärg – utgjutning och andra vätskeansamlingar – ledbrosk – övrigt. Och sist, allra viktigast, en sammanfattande slutsats, det som amerikanerna kallar impression.
I ett standardiserad svarsmall finns dessa strukturer som färdiga rubriker, klara att skriva under. Är det mesta man tittar på normalt kan mallen vara ett helt normalt svar som man får ändra efter behov.
Den andra vitsen med en svarsmall är att svaret ska vara i telegramstil. Våra gamla slingriga ordrika noveller måste bort! Inget mera ”Det främre korsbandet ser jag ha normal struktur och normalt fiberförlopp och en normal medial menisk. Ingen större utgjutning i leden. Ledbrosket medialt och lateralt har ungefär normalt utseende för åldern, möjligen med undantag för en lätt till diskret chondromalaci på mediala femurkondylen strax bakom mitten. Den laterala menisken har små interna signalförändringar, sannolikt utan klinisk betydelse. Och så vidare”. Ett sådant svar är svårt för en kliniker att tolka språkligt, och ännu svårare att tolka diagnostiskt. Det går mycket snabbare att läsa ”Menisker: Normala. Korsband: Normala. Ledbrosk: För ålder normalt. Ingen artros.” Att överföra en novell till flera stycken med rubriker är alltså ingen större hjälp.
Den tredje vitsen med en svarsmall är att det underlättar kvalitetssäkring på arbetsplatsen. Jag vet, floskel, men det är viktigt att vi har en hög kvalitet i vårt arbete, och det är svårt att bibehålla om man inte har någon form av kontroll och anpassning till en klinikstandard. Standardiserade svar som är sökbara underlättar det arbetet.
Jag rekommenderar att man inför klinikenhetliga svarsmallar för i princip alla undersökningar. De ska vara standardiserade och strukturerade enligt någon tydlig princip, och användas av alla. De ska vara rubriksatta och kortfattade, och innehålla en diagnos eller sammanfattning. Oerhört viktigt är också att man utvärderar och omvärderar sina mallar regelbundet och är beredd att modifiera eller till och med helt ändra dem till något bättre.
